Jag är sååå glad att mina barn aldrig varit i någon trotsålder eller nåt... när man ser andra barn få lite "utbrott" och inte lyssna när man säger till.
Detta händer typ dagligen.
Har haft med andras barn till affären tex, och då fingar dom på saker och sådär, man säger till men dom lyssnar ej. Sånt gör mig frustrerad.
Och ofta när kompisar är här och mamman kommer o hämtar så vägrar barnet klä på sig o gå hem.
Så skulle mina ALDRIG bete sig. Jag hade blitt galen. När jag ropar så kommer dom liksom bara.
Den enda händelsen jag varit med om när dom inte lyssnar är en morgon när Ellie vägrade ha den tröjan jag sa, då var hon arg. och jag var chockad över hennes jobbiga beteende haha.
Annars lyssnar dom faktiskt alltid när man säger till dom. Och så gott som alltid behöver man bara säga en gång.
Så jag har det vääääldigt smidigt. Försöker inte "skryta" eller nåt, utan bara säger hur det är. Barn måste vara olika helt enkelt! Eller har föräldrarna för lite regler eller ger med sig!!? jag vet inte!?? Det kan nog vara olika där.
För jag VET vissa som ger med sig och låter barnet styra o ställa. Men många gör nog allt dom bara kan, och barnen ändå inte lyssnar.
Så därför måste det ju vara barnen som är olika...eller!!?
Eller en kombination av båda kanske?
Vi har iaf extremt tydliga och "hårda" regler här hemma. Inte på ett dåligt sätt, inte så att barnen upplever det jobbigt. Dom sköter sig helt enkelt och dom får sååå mycket kärlek o uppskattning i överflöd, just för att dom är så enormt snälla.
Kan inte sluta säga det till dom, hur glad jag är över att dom är så snälla <3
Varje gång man ska iväg o shoppa eller handla så tycker jag det är roligt för jag VET att dom sköter sig.
Men jag kan inte sluta fundera på detta med uppfostran!?!
Har dom blivit så här "snälla" för att vi har tydliga hårda regler och INTE ger med oss. Eller är det enbart pga att barnen är väldigt väldigt lugna till sättet.
(och när jag skriver snälla, så menar jag INTE att andra barn är dumma ;) bara så ingen tar åt sig o blir sur, dom beter sig ju på ett visst sätt av en anledning, INTE pga av att dom vill vara dumma)
Personligen tror jag det är en kombination av bägge. Extremt lugna barn och sen har dom fått tydliga, hårda men kärleksfulla regler!
Jag förklarar ju allt, varför dom inte får göra vissa saker, och att det är för deras skull och för att jag är rädd om dom osv...
Ja det är intressant att studera hur olika barn är!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
citat:
SvaraRaderahttp://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=44&Trots
"Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.
Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara."
slut citat
Men mitt inlägg handlade INTE om trots utan barnuppfostran. Skrev bara att jag var glad att mina aldrig trotsat...
SvaraRaderaJag vet att dom allra flesta barn har sina trotsperioder. Och mina kommer kanske få det oxå nångång...
Men mitt inlägg handlade om föräldrars sätt att handska denna trots...alltså uppfostran.
Dom flesta jag ser i min omgivning ger med sig hela tiden.
Speciellt om dom är borta o inte orkar bråka bland folk... då låter dom barnet få sin vilja igenom.
Detta händer dagligen...och jag blir lika förvånad varje gång. Senast igår höll jag på o tappa hakan.
Och jag tror absolut att det är därför barnen är så pass trotsiga. Om föräldrarna bara hade haft fasta regler o hållt fast vid dom så hade nog trotset blivit betydligt mildare. Om barnet vet att det hjälper att trotsa så gör dom själkklart det ännu mer.
Sen finns det alldeles säkert som här strikta till 100% o aldrig daltar med barnet... så jag drar inte alla över en kam.
Säger bara det jag upplever i min vardag.
Men alla får väl ha sitt sätt, bara att jag är förundrad att man orkar med. Jag hade INTE gjort det.
Har massa exempel på händelser, men tänker inte dra dom, då jag inte vill hänga ut folk.
Men jag är medveten att trots är helt normalt, och att vi är unikt lyckligt lottade... nästan alla barn trotsar. jag känner bara en familj till med lika lugna barn! Och säkerligen kommer vi hamna i trotsålder...iaf med Ellie, för hon har lite "surare" humör än elliot. Så där tjej-tjurig som jag med kan vara ;)
Så där kan det garanterat bli 3 års trots, 4 årstrots osv osv... MEN jag kommer inte ge med mig. Ett nej är ett nej! :)
Tycker du ska läsa "ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.
SvaraRaderaFör då kanske du ändrar din syn på "trots" lite. och avsaknaden om den.
=P
Det står mycket bra i den.
Och snälla, jag menar inget elakt, utan vill bara fråga!=)
Du skrev;
"dom får sååå mycket kärlek o uppskattning i överflöd, just för att dom är så enormt snälla.
Kan inte sluta säga det till dom, hur glad jag är över att dom är så snälla <3"
Hur skulle du göra om det då inte var "snälla" Skulle de inte få lika mycket positiv uppmärksamhet?.
Missförstå inte, jag tvivlar inte på att du älskar dem eller vill deras bästa!!
jag själv vet hur det är att ha "trotsiga" barn, och jag vet ju också att vi har regler och rutiner och vi ger inte med oss och låter barnen styra.
Barn är olika, det ären självklarhet, de är inte bara saker som vi kan forma exakt hur vi vill. De föds som individer och ja, man kan påverka barnen så de blir mer som man vill ha dem, men då blir det på bekostnad av deras självkänsla.
Och jag menar inte nu att ni gjort det:P
Jag menar att dina barn har nog lugna personligheter, medans mina, särskilt Mollie inte har det! Det hade hon inte i magen heller.
För att barn är olika, precis som alla andra människor!
=)
Haha lite roligt att alla tar upp trotset...som var det jag INTE ens skrev om, hehe ;)
SvaraRaderaJag VET att det finns familjer som har regler, precis som jag skrev, föräldrar som gör allt "korrekt", men trots det har mega-trotsiga barn.
Men dom fallen jag pratar om, har jag av egen erfarenhet sett att det INTE är så. Föräldrarna orkar helt enkelt inte.
Så jag skriver inte om själva trotset, bara hur man handskas med trotset.
Och det jag skrev om att jag dom får mycket kärlek o uppskattning pga av detta är ju sant... Men för den sakens skull så skulle jag ju inte vara elak eller inte älska dom om dom vore trotsiga. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla föräldrar överöser sina barn med kärlek, och jag hoppas att jag skulle göra det även om dom var "gaaalna". Sen tror jag nästan att barnet behöver ÄNNU mer kärlek när det trotsar. Men sen är det ju absolut lättare att säga hur duktiga dom är när dom hela tiden gör bra saker som får en att bli tårögd...därför blir det naturligt att jag säger såna saker oftare än folk i min omgivning.
Tänk själv en mamma som precis bråkat sig skogstokig med sitt barn...just i den stunden kanske det inte är så lätt att belöna deras beteende... men givetvis hoppas jag att man löser det och efteråt blir vänner och då ger kärlek igen :) Man kanske ger ännu mer kärlek dom lugna stunderna då!!? så klart alla barn med friska föräldrar får kärlek i överflöd. Det SKA alla barn ha. Men jag menar bara att jag KAN inte låta bli att säga det hela tiden för jag är så glad o tacksam 24h/dygn. så jag kanske säger det fööör mycket ;)
Och det du skrev om att påverka barnen att bli som man vill ha dom... hmmm det gör vi inte. Eller klart vi vill att dom ska bli snälla medmännsikor med empati för alla andra och vara schyssta kamrater osv...men det hoppas jag verkligen att alla andra oxå gör!!?!?
på nåt annat sätt föröker vi inte påverka dom, så deras självkänsla är det definitivt inget fel på. :)
Och om man som förälder VET att man gör allt rätt så behöver man ju inte ta åt sig heller. För jag skrev att det inte gäller alla.
Men på sista tiden har jag sett så många kontiga beteenden hos föräldrar, så jag började fundera på detta lite.
Och ja, jag tror oxå att barn är olika...
Självklart gör mina ibland saker som jag INTE tycker är bra. Men jag behöver aldrig höja rösten, utan det räcker att säga till dom med snäll röst. Ibland kanske jag får säga fler ggr än en. men i princip aldrig så jag behöver bli arg.
Men som sagt...ellie är bara 2½ vi kan mycket väl få stoooora problem med henne, för hon har mer humör än ellliot. Så jag vet inte hur jag skulle handskas med henne när det kommer :P
Kanske orkar inte jag heller...utan mina regler skiter sig helt ;)
Jag vet inte det i dagsläget...jag hoppas jag klarar av att vara som jag är nu, men man ska aldrig säga aldrig... :P
Men jennie, om du såg det jag sett...så skulle du nog hålla med mig :D
Det finns crazyparents out there!!!
Åh, jag skrev en kommentar men den kom inte fram!
SvaraRaderaSå jag skriver bara att jag inte menade er när jag skrev kommentaren, vilket jag också skrev där. Så den var inte riktad till dig, det om självkänslan.
Och sen tror jag inte att du skulle vara elak mot eventulla olydiga barn:P
Och jag förstår att du tycker det är jätteskönt med lugna barn, det skulle jag också tycka!;)
För vi har det inte så lugnt här hemma.
Men barnen får en bra uppfostran där de lär sig att man ibland kan vinna strider, likväl att man kan förlora dem, men man vinner aldrig genom att skrika och bära sig dumt åt!
Jag lyssnar och kan ge mig om det pratar och så gott det kan, förklarar vad de vill och varför. Lika väl som jag gör det.
Sen vet jag också att det finns föräldrar som ger sig, så jag förstår vad du menar, det är inte det. Men jag tror att de liksom har kommit till en punkt där de inte orkar mer. Jag har också känt så ibland, men man får ge sig, vem har sagt att man inte får ändra sitt beslut? För det ska väl barnen också lära sig, och så länge det är ibland så förstår jag!
Men ja, jag förstår vad du menar, men jag ville bara skriva lite för det finns så många olika sidor av det där, oliak barn och olika föräldrar:P och för att jag är himla intresserad av just detta^^ hur folk ser på barn, barnuppfostran osv!
Ja jag såg det om sjävlkänslan sen...att du skrev att den INTE var riktad till mig, läste slarvigt först..sorry :P
SvaraRaderaOch jag vet att du är en toppen mamma med sunda inställningar :D
Och jag håller HELT O FULLT med dig om att man kan ändra sina beslut...absolut inte så jag menade att man aldrig kan diskutera saken och ändra sig...men precis som du skriver, om barnet förklarar med ord på ett lugnt sätt varför man ska ändra sig.
alltså inte genom skrik o utrbott. det ska inte löna sig att skrika.
Men så händer ofta här...att jag ändrar mig, för att dom frågar på ett snällt sätt och ofta har dom faktiskt bra förklaringar på varför dom vill göra si och så.
Och då är det väl bara att erkänna sig besegrad och att dom faktiskt hade bäst argumnet. Så är det ju i vuxenlivet med...man diskuterar och ändrar sig förhoppningsvis om nån har bättre argument.
Och barn har mer intressanta argumnet än man kan tro, haha, så charmigt ibland ;)
Så det du skrev var väldigt bra...håller helt o hålet med :)
Kan du inte starta en studiecirkel ang. detta så man kan diskutera live och få olika synvinklar på det :P
hade vart sjukt intressant o höra hur olika människor tänker!
Haha, bra, för jag menade verkligen inte er!:P
SvaraRaderaJa, precis, ibland är det föräldrarna som är mest trotsiga, när de inte kan ändra sig bara för att de sagt nej, även om barnen kommer med bra argument!
Och jag tror det är viktigt för deras självkänsla att de får veta att de kan ha rätt och höra, ja vilgoth, du har rätt, vi gör så istället!
Man måste våga ge sig, för det är också viktigt att lära barnen=)
Ja, det är faktiskt intressant att höra hur andra tänekr, och speciellt varför de tänker som de gör, vad som ligger bakom!
Och man lär sig nog alltid något nytt också, eller får bra tips!